Mera Katia

...ännu en vansinnigt blåsig natt. Mycekt av gårdagskvällen gick åt till samtal med Maria. Hon har det jobbigt nu. Pau lev skallad i fredags och fick åka ambulans och tillbringa tid på tandakuten. Oprovocerat skallade en 18-årig grabb honom. Jag tror att jag kan förstå lite av Marias skräck. Lite som när vi hade "skurken" - marken rycks undan under ens fötter och iskall skräck kör genom hela ens system i vågor. Ena minuten kan man förhålla sig hyfsat normalt, andra stunder griper skräcken tag om en. Lasse är i Göteorg den här veckan, vilket inte gör det hela lättare för Maria. Pau har ju just fått "smak" på uteliv och detta med kompisar, han har ingen lust att minska på sin nyvunna frihet och begränsa tiden ute! Maria vill helst ha honom hemma hela tiden. Klart att det är upplagt för konflikter!  Vi har ju varit rätt så förskonade från detta med ungdomar som hänger ute, så jag kan nog inte helt förstå hur det är. Men... jag skulle nog ha varit betydligt tuffare! Tror det är superviktigt att det är vi vuxna som styr - det är inte helt säkert att ungarna faktiskt vill vara ute halva natten!

I går kväll när vi satt framför TV:n, så kom jag plötsligt på att jag inte visste var kattisarna var. Gick och tittade efter dem och kunde inte se dem någonstans. De var inte ute och inte inne... Efter en stunds letande kom Cocos in. Men Cactus var borta! Jag tog en f(l)icklampa och tassade ut i mörkret. Då kom lilla hon skuttande emot mig och hoppade glatt upp i min famn!

Så till Katia! Ulf spände fast vårt "fönsterrenoveringstält" bättre igår, så att det inte skulle blåsa bort.... I morse låg det upp-och-ner över trappan - fick baxa bort det för att komma ut.

Renoveringsfolket här på jobbet var lite förtvivlade i morse, för de skulle putsa fasad. Det putset hade kunnat hamna i hela norra Visby! :-)
Ev. ska de ta ort täckning i stället. Hurra, ropar jag då! Inte kul att vara "inplastad"!